pcoslife.blogg.se

2016-05-29
17:42:57

Vikt (6)

 
Vikt: 95,7 (-0,5 kg)
BMI: 39,32 (-0,21)
Börjar sakta men säkert återigen kunna se mig själv i spegeln och inte känna avsky.
Jag bär på mycket skuld, kopplat till att bebis dog i min mage. Jag vrider och vänder -ofta- på hur jag gjorde, vad jag kunde gjort annorlunda och så. Förut blundade jag eller undvek att se på min mage, när jag var naken. Idag stod jag framför spegeln och klappade lite på den.
 
Mediterar till en ledd meditation som handlar om kroppsacceptans. Försöker uppskatta att jag har en mage som fungerar. En som burit ett barn och som tog hand om barnet så länge han var vid liv...
 
Försöker att inte vara bitter. Utan glädjas. Jag ser på vågen att det blir mindre och mindre. Sakta, men ändock.
Riktar tacksamhet till min son. Då jag hört att många kvinnor med PCOS får mildare symptom efter första förlossningen. Kanske är det det som händer nu?
Att kroppen är mer med på banan och samarbetar med mig? Jag åt kakor igår och idag. Jag har ändå fått ett minus på vågen. Det har nog aldrig hänt förut. Min kropp har varit så känslig för socker innan att jag bara behövt titta på en kaka för att gå upp i vikt. Den här veckan har jag ätit fyra (!) kakor.
Det är inte det bästa, det bästa är att jag inte känner någon skuld. Jag har inget kompensationstänk...att jag måste träna. Att jag måste gå ut och promenera. Att jag måste bränna fler kalorier.
Kanske betyder detta att min ätstörning mer och mer försvinner?
Kanske är det detta som är ett tillfrisknande?
 
Jag tänker inte skriva mer om min vikt i detta inlägg. Varför? Jag vill inte längre vara en del av min tidigare vikthets.
Jag gör detta för MIN skull. För min och min sambos möjlighet att få hjälp att bli gravida.
Och att jag återigen vill ta upp min löpträning utan att mitt knä eller min rygg ska ge vika...
 
 
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: