pcoslife.blogg.se

2016-05-30
08:08:00

Diagnosen framför allt?

Jag vet inte, jag kan inte hjälpa det. Men jag älskar sådana här citat. Liksom "peppiga". Visste ni att tränaren i Biggest loser, Jilian Michaels, också har PCOS?
Det är faktiskt flera "smala" eller "mindre" tjejer som också har PCOS. Man behöver inte vara tjock för att ha PCOS, även om det sägs påverka och att man kanske får fler symptom om man är tyngre. Jag vet inte, jag har nog alltid varit stor. I alla fall så länge jag kan minnas.
 
 
Jag funderar mer och mer på mitt yrkesval och om man kanske borde anpassa sig mer efter sin diagnos. Alltså RIKTIG livsstilförändring. Jag har förändrat mitt sätt att äta, mitt sätt att dricka, mitt sätt att sova, mitt sätt att tänka. Men ändock...jag spenderar ju stor del av min vakna tid på jobbet. Vore det kanske smart att också ändra jobb? Just nu jobbar jag kommunalt. Jag sitter mestadels och rör mig minimalt. Inte så bra för hälsan, definitivt inte om man har PCOS och i grunden svårt att hålla vikten. Skriver "vikten" men jag menar mer ur ett hälsoperspektiv. Att jag vill vara mer aktiv i vardagen, oavsett om vikten står still eller går ner eller upp.
 
Jag vet inte. Jag säger inte att jag ska säga upp mig utan att ha någon plan...men funderar allt mer på om jag kan göra något åt mitt dagliga jobb...kan jag jobba annorlunda för att anpassa mitt jobb till min diagnos eller ska jag byta jobb? Är jag för extrem? Tänker att om jag exempelvis delade ut tidningar, skulle få mer motion i vardagen än om jag som nu, sitter hela dagen vid mitt skrivbord.
 
Hur får jag in vardagsmotion mer? Nu pendlar jag med bil till grannkommunen...och det är också ett minus, tidigare gick jag till jobbet som var i min hemkommun och fick då liten minipromenad till och från jobbet. Jag hade inga bekymmer att komma upp i det rekommenderade stegantalet per dag: 10 000 steg. Nu är det ett bekymmer att komma upp i 7-8000 steg/dag. Tips tas tacksamt emot.
 
 
 
2016-05-29
17:42:57

Vikt (6)

 
Vikt: 95,7 (-0,5 kg)
BMI: 39,32 (-0,21)
Börjar sakta men säkert återigen kunna se mig själv i spegeln och inte känna avsky.
Jag bär på mycket skuld, kopplat till att bebis dog i min mage. Jag vrider och vänder -ofta- på hur jag gjorde, vad jag kunde gjort annorlunda och så. Förut blundade jag eller undvek att se på min mage, när jag var naken. Idag stod jag framför spegeln och klappade lite på den.
 
Mediterar till en ledd meditation som handlar om kroppsacceptans. Försöker uppskatta att jag har en mage som fungerar. En som burit ett barn och som tog hand om barnet så länge han var vid liv...
 
Försöker att inte vara bitter. Utan glädjas. Jag ser på vågen att det blir mindre och mindre. Sakta, men ändock.
Riktar tacksamhet till min son. Då jag hört att många kvinnor med PCOS får mildare symptom efter första förlossningen. Kanske är det det som händer nu?
Att kroppen är mer med på banan och samarbetar med mig? Jag åt kakor igår och idag. Jag har ändå fått ett minus på vågen. Det har nog aldrig hänt förut. Min kropp har varit så känslig för socker innan att jag bara behövt titta på en kaka för att gå upp i vikt. Den här veckan har jag ätit fyra (!) kakor.
Det är inte det bästa, det bästa är att jag inte känner någon skuld. Jag har inget kompensationstänk...att jag måste träna. Att jag måste gå ut och promenera. Att jag måste bränna fler kalorier.
Kanske betyder detta att min ätstörning mer och mer försvinner?
Kanske är det detta som är ett tillfrisknande?
 
Jag tänker inte skriva mer om min vikt i detta inlägg. Varför? Jag vill inte längre vara en del av min tidigare vikthets.
Jag gör detta för MIN skull. För min och min sambos möjlighet att få hjälp att bli gravida.
Och att jag återigen vill ta upp min löpträning utan att mitt knä eller min rygg ska ge vika...
 
 
2016-05-24
22:08:42

Självbild

Jag tror att man blir lite sjuk av att ha jojobantat under lång tid. Alltså på riktigt.
Som att man får en skev självbild. Själv så har jag svårt att få ihop det jag ser i spegeln och hur jag känner mig.
Många gånger känner jag mig som en muskelbyggare, en tyngdlyftare. Jag känner mig stark, jag vet att jag kan ta ltt över 120 kilo i benpress. Jag vet att jag är stark. Sedan ser jag mig i spegeln och ser ett berg av fett. Det finns inte längre någon ilska bakom, så som det har funnits i många år. Mer en sorg.
 
 
 
Jag kan känna sorg över att andra dömer mig för den de ser. De ser också en tjockis. De ser inte mig. Min inre atlet. Hon som är noga med kost och hälsa. Hon som är stark, både mentalt och fysiskt. Hon som alltid reser sig upp oavsett vad livet kastar på henne. Jag tror också att både min självkänsla och självförtroende är kopplat till prestation. Jag vill gärna kompensera mitt utseende med att vara bäst. Bäst på allt. Bäst på att tjäna pengar. Bäst på jobbet. Bäst att memorera lagtext. Bäst på samtal. Bäst på att skriva snabbt. Jag har en stark känsla av att inte duga som jag är. Jag har fortfarande svårt att tro på att folk vill vara i min närhet. Att min sambo vill leva resten av sitt liv med mig, det är därför vi inte är gifta...att mina vänner vill umgås frivilligt med mig...det sitter nog hårt kvar, mina ärr efter åratal av mobbning och inprentande av att jag är värdelös. Å samtidigt känner jag mig liten, som en kattunge. Liten, sårbar, beroende. Å andra sidan känner jag mig stark, självförsörjande, välutbildad, fysiskt stark.
 
Det är mycket tankar just nu...och jag börjar mer och mer se att jag använder mitt fett, min kroppshydda som ett försvar. En rustning för att inte behöva känna eller möta mina egna tankar och minnen. Samtidigt..är det denna förbannade PCOS som gör (tror jag) att kropp och själ inte är synkade. Jag sliter så hårt. Jobbar och lever i att må bra, vara hälsosam, träna, sova osv..men kroppen fortsätter att vara stor. Ingen, tror jag, ser skillnaden...den jag känner. Och förvirringen. Vad är vad? Vem är vem? Är jag en kattunge eller ett lejon? Måste jag välja? Måste man bara vara en?