pcoslife.blogg.se

2016-07-10
12:05:06

Vikt (9) och sommarbekymmer

 
Vikt: 95,5 (-0,7 kg)
BMI: 39,24 (-0,3)
 
Ursäkta mitt "försvinnande".
Jag har varit på lite semester i Polen med min sambo och min familj.
Sedan har jag inte heller mått på topp. Ena dagen har varit bra andra dagen mycket illa. Både fysiskt och mentalt. Nu så här i sommartider, tycker jag det är extra jobbigt att ha PCOS. Speciellt med mitt bekymmer med hårväxten. Denna förbannade hårväxt som är överallt på kroppen.
 
Det är så jvla pinsamt att vara tvungen att raka sig i ansiktet oftare än sin egen sambo eller bror.
Kan ni förstå skammen?
Att inse att min sambo/min brors skäggväxt växer LÅNGSAMMARE än min?
Och jag ska vara kvinna. Jag svär...ibland då är jag så jkla tacksam över mina stora bröst, utan dem...då hade jag nog börjat ifrågasätta min kvinnlighet. Det tär på en. Håret och att man inte har barn än.
 
Suck.
Så är det i alla fall. Jag har kommit över behovet att vara "renrakad" på ben och armar. Folk får säga och tycka vad de vill, jag skiter i det. Jag bär klänning för jag känner mig fin i det. Så det så!
Jag har dock ännu inte kommit till ro med min skäggväxt...ser ut som en jkla jultomte..fast med svart skägg...mysigt (INTE).
 
Ja, som ni själva kan läsa ligger det fortfarande stor frustration bakom mina ord, i mitt inre...men det blir nog bättre...med tiden...kanske...
 
2016-06-09
20:51:31

Svullna fötter


Jösses vad fötterna svullnar nu när det är varmt ute...och varför ska jag envisas med att konditionsträna i denna värme?

Föresten tack för tipsen om vardagsmotionen.

Senaste tiden har varit svår för mig mentalt. Tänker mycket på min son...och livet...känner mig lite hängig och förvirrad. Lite lost...känns som om det kryper i kroppen och jag har ett behov av att göra något..men jag vet inte vad...och jag blir inte av med känslan. Det känns som om han saknas. Som att han ska dyka upp när som helst och att sjukhuset ska ringa och säga "vi gjorde ett misstag. Han överlevde förlossningen". Känner mig ensam och övergiven.
2016-05-24
22:08:42

Självbild

Jag tror att man blir lite sjuk av att ha jojobantat under lång tid. Alltså på riktigt.
Som att man får en skev självbild. Själv så har jag svårt att få ihop det jag ser i spegeln och hur jag känner mig.
Många gånger känner jag mig som en muskelbyggare, en tyngdlyftare. Jag känner mig stark, jag vet att jag kan ta ltt över 120 kilo i benpress. Jag vet att jag är stark. Sedan ser jag mig i spegeln och ser ett berg av fett. Det finns inte längre någon ilska bakom, så som det har funnits i många år. Mer en sorg.
 
 
 
Jag kan känna sorg över att andra dömer mig för den de ser. De ser också en tjockis. De ser inte mig. Min inre atlet. Hon som är noga med kost och hälsa. Hon som är stark, både mentalt och fysiskt. Hon som alltid reser sig upp oavsett vad livet kastar på henne. Jag tror också att både min självkänsla och självförtroende är kopplat till prestation. Jag vill gärna kompensera mitt utseende med att vara bäst. Bäst på allt. Bäst på att tjäna pengar. Bäst på jobbet. Bäst att memorera lagtext. Bäst på samtal. Bäst på att skriva snabbt. Jag har en stark känsla av att inte duga som jag är. Jag har fortfarande svårt att tro på att folk vill vara i min närhet. Att min sambo vill leva resten av sitt liv med mig, det är därför vi inte är gifta...att mina vänner vill umgås frivilligt med mig...det sitter nog hårt kvar, mina ärr efter åratal av mobbning och inprentande av att jag är värdelös. Å samtidigt känner jag mig liten, som en kattunge. Liten, sårbar, beroende. Å andra sidan känner jag mig stark, självförsörjande, välutbildad, fysiskt stark.
 
Det är mycket tankar just nu...och jag börjar mer och mer se att jag använder mitt fett, min kroppshydda som ett försvar. En rustning för att inte behöva känna eller möta mina egna tankar och minnen. Samtidigt..är det denna förbannade PCOS som gör (tror jag) att kropp och själ inte är synkade. Jag sliter så hårt. Jobbar och lever i att må bra, vara hälsosam, träna, sova osv..men kroppen fortsätter att vara stor. Ingen, tror jag, ser skillnaden...den jag känner. Och förvirringen. Vad är vad? Vem är vem? Är jag en kattunge eller ett lejon? Måste jag välja? Måste man bara vara en?