09:11:37
Ökad behåring
Det kanske första symptomet som blev tydligt att "allt inte stod rätt till" var ökad behåring.
Seriöst, det är inget man vill upptäcka som tonåring...när man redan har dåligt självförtroende och låg självkänsla. Lägg till ökad kroppsbehåring och det är som gjort för att man ska bli mobbad (fick många elaka kommentarer om håriga ben, skägg osv när jag var ung tonåring), om inte annat så i alla fall i ens eget huvud.
Min mamma har också PCOS, så hon visste ju hur jobbigt det kan vara med hårväxten överallt...
Nu vill jag inte påstå att min är värst av alla..och jag har på senare år förstått att den inte är så "farlig" jämfört med vissa andra. Istället har jag mer bekymmer med min vikt än många andra med PCOS...återkommer till den vid senare tillfälle. Åter till håret.
Jag har alltså hår på armar, slutat ta bort det för ca hundra år sedan, benen, låren, rumpan, magen och så hakan och kinderna. I tonåren hade jag någon slags ambition att vara slät som en baby...min mamma hjälpte mig att komma till en plastikkirurg (som på den tiden var de som fick använda laser). Hon hade nämligen själv fått remiss för behandling mot håret med laser. Det hade fungerat för henne och nu behövde hon bara underhålla detta genom att gå på regelbunden vaxning. Åh va skönt det låter!
Laser fungerade en period. Eller det gjorde hårväxten mindre, men det växte lika fort. Jag använde det i ansiktet och fick tyvärr brännskador, som senare läkte...men gjorde att jag blev rädd och ville inte testa igen. Vaxning testade jag sedan. Hudterapeuten jag gick till tyckte nog att det gick bra, jag blev stammis och gick där flera år. Men när "normala" kvinnor kom allt mer sällan så gick jag flera gånger i månaden. Det blev också dyrt, när man inte har annan fast inkomst än studiebidrag.
Numera rakar jag mig i ansiktet (billigast och smidigast). På benen så epilerar/vaxar/rakar/låter växa... Ansiktet rakar jag varje dag. Som min karl, eller han rakar sig varannan. Håret på armar och ben kan jag leva med och om någon stirrar brukar jag dra till med att det har med mina hormoner att göra, överskott på testosteron och sedan stannar jag vid det. Förut var jag arg, bitter och ledsen över allt hår. Det växer inte bara på massor av ställen, det växer fort också. Nu är jag snart 30 och har kommit till ro med att det är så här jag är. Det är så här jag ser ut och jag accepterar att jag och min bästa vän rakhyveln kommer få dela badrum resten av mitt liv.
Jag har dock ännu inte kommit till det stadium som Harnaam Kaur gjort. Att hon med stolthet kan bära sitt skägg och vara vacker. Jag skäms fortfarande och mår psykiskt dåligt när jag tänker på det. Jag tycker hon är stark och beundrar henne för vad hon gör...jag själv är inte där än...vet aldrig om jag kommer dit...Kanske hade det vart skillnad om jag varit tonåring nu och haft henne som en person att se upp till. Jag följer henne på Instagram. Älskar det hon gör. Men jag och mina hangups med min kropp. Jag är inte där - inte än!